han var världens bästa människa. charmig som få. kunde sin grej med att få tjejer på fall. sannerligen. jag var hans och han var allas, så sa han.. som sagt.. charmen. haha. nej men.. han var bäst i världen verkligen. jag blev dödskär. sen blev han en annan människa. kanske sitt sanna jag? gud vet.. men jag var fast, och det visste han såklart. snacka om att han hade mig lindat runt sitt lillfinger. jag tror man får leta länge efter en vackrare människa. med vackrare leende. och finare personlighet. men ändå så jävla trasig. det var nog det som förstörde allting. eller jag vet inte. förstört blev det. och jävlar vad ledsen jag blev. för jag var så brutalt kär ju. upp över öronen förälskad! 

De lärda säger att första kärleken är något speciellt.
Då man oftast ser den med naiva ögon.
Långt från tvåsamhetens problematik.
Jag är den förste att skriva under på denna förklaring.

Kommer ihåg vårt första intima möte som om det vore igår.


ja, vad säger man? det är ju tur att man blivit förnuftig nu. ;)
släppt allt sånt där trams som har med kärlek att göra.
det är ju mesigt att ha känslor, som alla vet. ;)