jag begär inte att någon ska förstå. verklige inte! men jag önskar att man liksom skulle kunna se insidan. att folk skulle se vad som händer när den brutala ångesten kommer. jag önskar att någon skulle förstå. men jag begär det inte. jag bara önskar.. jag vet inte riktigt hur man ska förklara heller. det finns liksom inga ord. man står inte ut med sig själv. man vill bara peta ut all insida och lägga den på marken och hoppa på den. det klöser liksom inifrån. river. sliter. kryper. det kryper i hela kroppen. och för varje andetag som man tar så känns det som att lungorna blir mindre och mindre. gråten och skriken liksom fastnar mitt i allt det där. och det kommer inte ut. och det är så frustrerande. det är så befriande att gråta. jag älskar att gråta. liksom släppa ut det. och vem ringer man då? vem ringer man när man inte klarar av sig själv. vem ringer man när man går sönder i en miljon jävla bitar och hellst av allt vill dö? vem ska man ringa. det där med ångest skrämmer folk. folk vill inte lyssna på sånt. dom vill höra det är bara bra tack. det är så vi fungerar. jag är säkert likadan. man vill inte höra att någon går sönder och blir trasig. och ni vet. man måste gråta. annars gills det inte. för visst är det så. du blir inte tagen på allvar om du sitter och säger att du går sönder. att du inte står ut med dig själv. men om du gråter hysteriskt samtidigt som du säger det. då blir det livat i luckan. då ska du läggas in och akutpsyk och hela kittet. men när du går sönder tyst. när du långsamt äts upp av allt ditt eget hat och dina egna tankar. då märks det inte. det är synd att det är så. det är synd att man inte ser insidan på människor. det är jävligt synd. att vi liksom inte kan komma in på insidan och se alltihoppa. se det svarta. tomheten. ångesten som ett jävla djur. som river och biter och klöser och förstör. men det är slut på det där nu. nu är det lugnande som gäller. ta en sån här när det kommer. knapra knapra knapra. och nu är det dubbeldos som gäller på dom här. knapraknapraknapra. och en sån här till natten vid behov. och en sån på morgonen. och en sån när ångesten kommer. och det är lugnande sövande ångestdämpande antidepressivt impulssänkande. och jag knaprar. fan vad jag knaprar. jag vill bara slänga ut skiten och leva mitt liv. men jag vågar inte. för jag vet att det behövs. fan vad jag behöver det. jag behöver allt det där. och jag älskar att det finns där. i mitt badrumskåp. vid behov. jag älskar nykomlingarna. dom jag fick inatt. inatt när jag inte stog ut längre. när jag gick sönder och blev så förstörd som en människa kan bli. då fick jag dom. man blir lugn. som rosa moln i själen. och man vill bara lägga sig och känna sig lugn. och dom hjälper faktiskt. dom lugnar. mitt i allt det där så lugnar dom. och jag älskar dom. och nu är jag ensam hemma och det kommer inte bli bra för jag känner det. jag känner mig själv nu. jag vet när det är här. och det är inte långt borta. men vem ringer man då? vem berättar man för. att man inte står ut. att man hellst vill dela huvudet i två delar och liksom plocka bort lite. och innuti vill man plocka bort. allting hellst. för man står inte ut med sig själv. och det är mina egna tankar som gör det här. det är mina egna tankar som är boven i dramat. det är ingen komedidrama det här inte. det är bara drama. en sorglig jävla rulle som man grinar till. men den slutar inte sådär lyckligt så att flickan får pojken eller något jävla trams. nej nej. det slutar med en trasig jävla spillra med rosamoln långt innuti och insomningstabletter som hjälper och tjoflöjt. man klarade sig en natt till. och imorgon är det samma jävla visa. och hur ska jag förvänta mig att någon förstår när jag själv inte gör det. en gång sa mamma till mig att man kan inte begära att andra ska älska än om man inte älskar sig själv. och min mamma läser böcker som heter varför mår vi så dåligt när vi har det så bra. och min mamma säger att ingen vill läsa massa jävla emosnack och tycksyndommig. och hon har så jävla rätt i två av tre saker. den där boken. det är en lycklig människa som har skrivit den. det är ingen med ångest som skriver en bok som heter varför mår vi så dåligt när vi har det så bra. och jag förstår om ni inte vill läsa det här. det är inget man blir glad av. det är ingen givande text. men av någon anldening så får den mig att må bättre. jag har alltid tyckt om att skriva. och någonstans där inne så hoppas jag kanske lite att någon ska förstå lite. orden är liksom försmå för att förklara det här. men litelitelitelite kan man förklara. en miljonsdel av känslan. kanske. jag vet inte. men nu är det skrivet. och där får det stanna. punkt slut.