jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg om att jag saknar en viss man som en gång betytt väldigt mycket för mig. jag skulle kunna berätta hur jag tänker på honom varje dag och hur mycket jag saknar hur det var förut. hur roligt jag hade tillsammans med honom och hur glad han gjorde mig förut. sen skulle jag kunna berätta att det nästan är ett år sen som allt sket sig totalt och bara blev almänt skit lixom. jag skulle kunna berätta att allt var mitt fel för att jag var en jävla idiot som inte tänkte på vad jag gjorde och hur jag betedde mig. jag skulle också kunna berätta om alla fina minnen jag har tillsammans med honom. om alla gånger vi har gjort sjuka saker ihop, men alltid haft så fruktansvärt roligt. jag skulle kunna berätta att han var min första stora kärlek och att jag aldrig har vart så pirr i magen förälskad som jag var i honom. och det var bubblande skratt och röda kinder och ögon som sa miljoner ord och fjärilar i magen och inte kunna tänka klart och varje sekund utan så saknade man så mycket att man gick sönder lite inombords. och att varje tår på hans kind var en kniv i mitt bröst. och att han förstod mig sådär bra som inte många gör och att jag förstod honom och ibland behövdes det inte ens ord utan det räckte med en såndär blick som bara han kunde ge. och det där snea vackra leendet som bara var hans. och den där låten som var våran och dom där sakerna som var lite typiskt oss. och tuggummigrogg och hissprat hela nätterna. men jag skulle nog inte gå in på detaljer om varför det blev som det blev för jag skäms. jag skäms över hur jag kunde förstöra det finaste jag någonsin haft tillsammans med någon. så det skulle jag vara tyst om. jag skulle aldrig berätta om alla lögner och alla svek från min sida. sen skulle jag heller inte berätta om allt trassel som var och hur vi egentligen förstörde varandra långsamt samtidigt som vi gjorde varandra hela. något som jag vill berätta är alla dom där gångerna när jag låg med huved i hans knä och lyssnade på miljoner och miljoner historier som förmodligen inte var sanna men jag skrattade så jag kiknade. och det var han expert på.. att få mig skratta. han visste precis. och även fast jag förstog att han hittade på berättelser för mig så gjorde det ingenting för han älskad att se mig le och det var det han fick mig att göra. på det där sättet som få människor kan göra. sådär extra glad och fnissig blev jag i hans närhet. och så mycket som jag tyckte om honom går inte att beskriva med ord för orden räcker liksom inte till. och trots allt det så förstörde jag allt. jag hade sönder det fina som vi hade och det gör så ont när jag tänker på det och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och hellst vill jag bara ligga med huvet i hans knä medans han berättar barnsliga saker och leker med mitt hår och skrattet bubblar upp liksom enda från tårna. och jag skulle skriva kärleksdikter till honom med ord som var stora men det skulle ändå inte kunna förklara allting. och jag skulle be om ursäkt enda från botten av mitt hjärta och jag skulle be att allt skulle bli som förut och göra allt för att få det så.

men jag går och lägger mig istället för jag orkar liksom inte.